Hundpromenad...
Idag har vi varit ute med grannarnas hundar. Kiara, en blandras mellen Pudel, Kinesisk nakenhund och något mer som jag inte kommer ihåg....och en långhårig tax som heter Casper och är hur fin som helst (champion). Han är far till några kullar men är pensionerad nu.
Barnen var hur nöjda som helst och skulle naturligtvis hålla i kopplen. Men det blev slagsmål om Kiara för hon var "loligast" som Tim säger för hon springer mycket mer och fortare. Casper är ju lite långsammare och ville gärna stanna om kopplet hängde ner för mycket vid frambenen. Så det slutade med att jag höll i Casper och barnen turades om att hålla i Kiara. Dom var jätteduktiga och snälla med hundarna.
Barnen längtar jättemycket efter "sin" hund, och frågar då och då hur långt det är kvar tills han kommer. Av egna erfarenheter vet jag att det säkerligen kommer att bli "nyhetens behag". När barnen är i 10-12 års åldern och kommer hem från skolan, kastar av sig skorna och slänger ryggsäcken på golvet kommer det troligtvis låta något annorlunda...."Måste jag gå ut med Dino mamma?" "Åhhh jag har ingen lust!" Barn tröttnar fort, men själv tycker jag att det är viktigt att barnen får lära sig att ta del i ett ansvar för en annan liten individ. Jag är uppväxt med en Engelsk Cockerspaniel, och när jag var 12 år fick jag minsann cykla hem på mina lunchraster för att gå ut med hunden. Dagar då regnet öste ner och turen låg på mig med en promenad, då var det bara att masa sig ut. Det var den dealen vi hade om vi skulle få en hund! Och det funkade! Nu är ju mina barn väldigt små, så naturligtvis har vi inte gjort någon "deal", utan hundens ansvar vilar enbart på mig.
Nu är det bara 15 dagar kvar tills vi ska hämta vår prins..längtar!! <3 Tror att min man ser liiite fram emot det också..fast det skulle han aldrig erkänna..*hihi..*
